Nu snackar vi tungt hamnjobb

Det här är ingen sporthamn. Detta är på riktigt. Det är Frihamnen, och jag var på plats i jobbet för att överlämna blommor till kaptenen och ta en bild. Det var det blåa fartygets förta anlöp till Stockholm och då är rutinen att visa ett varmt välkomnande. Jag stod på kajen tillsammans med hamnkaptenen, i gul väst och med tindrande ögonen. Det här var coolt. Vi fick gå upp i kaptenens styrbrygga och hälsa honom välkommen. Han var en väldigt sympatisk man från Ukraina. Kranarna på kajen som skulle lyfta hans last gick på räls och man kunde gå in i dem och åka med. Fast det fick ju inte vi göra. När jag senare cyklade hem längs Vallhallavägen från mitt nya jobb mötte jag båtens nya last, kontainrar.

I augusti för ett år sedan var mitt liv upp och ner. Min dåvarande chef, på en helt annan arbetsplats sa under ett allvarligt samtal: "du kommer att tacka mig om ett år..." Nej Britten, jag tackar bara mig själv. Tack Katinka för att du har hittat ett häftigt jobb.