09 juni, 2018

Sjösättning















Småbarnsmamman med egen båt är inte först i sjön. Det är ett understatement. Varje år kantas av tvivel - hur ska jag orka med våren? Alla skol- och förskoleaktiviteter, alla barnkalas, inklusive våra egna, alla måsten? I år hjälpte båtmekanikern mig med bälgbyte också och det var en stor insats. Nu snackar vi avancerat meck. Sen var det mycket puts på kort tid och jag kände att, nu måste ambitionsnivån ner ett hack. Men grannen på land hade visst tvättat sin båt med ugnsrent och då mådde jag litet bättre. Än har jag inte släppt på ambitionerna. 

Alla tvivel kring båten försvann till sist när Iris slängde sig upp på rufftaket och bara satt där. Det såg ut som om det var hennes plats i världen. Hon hade humöret på topp och kanske kände hon på sig att det betyder mycket för mig att få båten i sjön. Som sagt alla tvivel blåste bort på en sekund.

Sen är det förstås spännande också. I år var det litet spännande eftersom ordinarie personal var sjukskriven. Jag är inte lika trygg med upptagning och sjösättning som jag har varit. Förut var jag sjukt trygg fast båten flög i luften från vaggan till hjullastaren. Nu är jag osäker fast båten inte lyfts. Det gick bra i alla fall. Personalen på marken var bättre än i höstas och nu har de walkie talkies. Jag håller med om att det behövs nu för tiden. Men det fanns en tid då de inte behövdes. En tid då personalen var sjukt synkad och kunden bara observerade i tysthet. Det var länge sen. Men jag minns.

Nu blickar vi ändå framåt igen och hoppas på en skön säsong på Kapten kroks familjeeskader, segling med digitala kommunikatörer från både landstinget och Trafikverket, med min syster från Spanien och förhoppningsvis gourmetgasten.

White Pearl ger mig mycket av det jag behöver och stannar hos mig.