Konserverad?

Båtmekanikern, Piraten och jag gjorde ett försök till att konservera motorn förra helgen. Det brukar ju alltid gå så bra. Men enligt Båtmekanikern så säger inte termostaten till när motorn blir varm och det kan betyda att glykolblandningen inte passerat hela systemet. Jag måste sätta mig in i detta ordentligt och eventuellt byta termostat. Men det är ju ingen som kollat det tidigare år, vad jag kommer ihåg. Jag kollade inte förra året om termostaten fungerade eller inte. Hm... Så nu vet jag inte om WP är ordentligt konserverad. Men han måste ju ha rätt Båtmekanikern. Med ett sådant namn som Båtmekanikern så har jag liten anledning att ifrågasätta hans tveksamheter. Trots att han är min sambo.

Trött, hungrig och mörkt ute

I lördags åkte jag till marinan utan båtnycklar (det har aldrig hänt tidigare), så jag fick lov att åka hem igen. Men eftersom jag redan var pressad på tid så fick denna glömska mig att tappa humöret helt och jag tog en siesta. Med nya krafter åkte jag senare ut till båten igen, men nu var det sent på eftermiddagen och det började bli mörkt. I dunklet fick jag trots allt upp täckställningen. På söndag fick jag på vintertäcket också. Nu kan det snöa om det vill. Fast litet har jag kvar fortfarande.

Skönt att komma upp

För snart kommer säkert första snön. Som alltid gick det lätt att komma ur vattnet och ner i vaggan trots avancerade lyft och utmanande balansering. Jag utser personalen till Stockholms bästa och mest rutinerade. Eftersom WP ska vara kvar på land sommaren 2012 så har jag inte en av de vanliga platserna.  Nu ska jag mest försöka täcka och konservera så snart som möjligt.

Första gången jag mastar av i solsken

För två år sen haglade det över mitt avmastningsteam men i år sken solen så det var ingen match att plocka ner masten. Skönt att komma ut på det blå några korta minuter mellan båtplatsen och mastkranen. Nu är WP klar för sin vintervagga, men eftersom jag bokade tid för upptagning väldigt sent i år så får jag åter skylla mig själv och åker inte upp förrän den 2 november. Jag håller tummarna att det inte snöar innan dess. Det är huvudsaken.

Mycket försegel skulle packas

I helgen tog jag av segel, bom och linor. Eftersom det blåste en del insåg jag att det inte gick att vika förseglet på bryggan så som jag brukar. Det skulle ha blåst bort. Men så kom jag ihåg att jag numera har en gräsmatta hemma, så jag buntade ihop förseglet istället och hoppas nu på sol i helgen så jag kan täcka hela gräsmattan med segel och låta de torka i värmen. Jag hade en hel båtdag för mig själv, utan Piraten och det var underbart. Nästa helg blir det avmastning.

Ett ben hela vägen

Jag ordnade egen sjörövartid förra helgen och såg till att Piraten fick barnvakt. Min sambo och jag seglade ner till Utö i underbar sidvind. På kvällen gick vi upp till Värdshuset och åt en jättegod middag och på natten frös vi litet eftersom jag inte har någon form av värme ombord förutom värmeljus. Det var hur som helst otroligt skönt att segla igen.

Eskader – till sjöss i en vecka

Förutom att det var otroligt socialt och trevligt på vår eskader som anordnades av QSS förra veckan, så är det just känslan man får på sjön av att vara bort från civilisationen som jag värdesätter mest. Att bara vara ute på vattnet och inte komma i kontakt med varken bilar, asfalt eller affärer, det är härligt. Nu när jag är tillbaka på jobbet säger mina kollegor att jag ser ganska saltstänkt ut och det är just så jag känner mig. Och jag längtar tillbaka till sjön. En vecka kanske låter normalt för många seglare, kanske även litet kort, men för mig som nybliven mamma med en pirat på ett och ett halvt år är en vecka lång. Det var första gången jag var borta från honom sen han föddes så det blev inte bara underbart på sjön utan veckan var också den längsta i hela mitt liv. Skulle vi aldrig segla hem så jag fick träffa min pirat? Men jag behövde segla. Nu känner jag mig litet friare och jag vet att jag kan segla.